Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Lodningarna ombord på korvetten Susquehanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klockan 1 på natten var inhalningen af lodlinan
ännu icke afslutad; tio tusen fot återstodo, hvilket
erfordrade flere timmars arbete. Enligt befälhafvarens
befallning hade man eldat på, och trycket var redan
högt uppe. Susquehanna skulle kunnat löpa ut i
samma ögonblick.
Klockan var nu 1,17 m. på morgonen, löjtnant
Bronsfield beredde sig att lemna vakten och gå in i
sin hytt, då hans uppmärksamhet fästes på ett
aflägset, helt och hållet oförmodadt hvinande.
Han och hans kamrater trodde till en början, att
detta hvinande härrörde af utsläpt ånga, men då de
lyfte upp sina hufvuden, förnummo de, att detta ljud kom
ifrån de allra aflägsnaste luftlagren.
De hade ej tid att meddela sig med hvarandra
förrän detta ljud antog en förfärande styrka, och
plötsligt visade sig för deras förbländade ögon en väldig
meteorit, som genom sin gnidning mot luftlagren och
hastigheten i sitt lopp kommit i full låga.
Denna eldmassa förstorades för deras blickar,
nedföll med åskans dån mot korvettens bogspröt, hvilket
naturligtvis krossades ögonblickligen, och försvann i
vågorna under ett döfvande buller.
Några fot närmare, och Susquehanna skulle
kantrat med man och allt!
I detsamma visade kapten Blomsberry sig
halfklädd och rusade mot skansen, der officerarne redan
befunno sig.
— Med er tillåtelse, mine herrar, hvad har händt?
— frågade han.
Midshipmannen, hvilken så till sägandes gjorde
sig till ett echo för alla, ropade jublande:
— Kapten, kapten, det är "våra vänner", som
återkomma !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
