Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ÄLDRE RIKTNINGEN INOM DEN GREKISKA ASTRONOMIEN. 13
man, enligt hvad Pytagoras framhöll, med sina ögon läsa
ett omedelbart bevis på jordens runda form.
Kring jorden tänkte sig Pytagoras nu de "sju plane-
ternas" banor anordnade, innerst månens, därefter i ord-
ning Venus’, Solens, Mars’, Jupiters och Saturnus”. Det
hela omslöts af fixstjärnornas roterande kristallsfer. I
världens, d. v. s. jordens, medelpunkt brann en helig eld,
Hestia, sinnebilden af en kraft, som satte allt i gång och
styrde himlakropparnas rörelser.
Likasom Pytagoras tänkte sig himmelskropparna till
sin storlek jämförbara med jorden, så erhöll äfven hela
hans system dimensioner, som, i förhållande till de förut
antagna, voro jättelika. Och dock antogs afståndet från
jorden till den yttersta eller fixstjärnsferen icke större
än + af det värkliga afståndet till månen. De olika himla-
kropparnas afstånd från jorden förestälde han sig bestämda
enligt samma lag, som anger afståndet af tonerna i en
tonskala till grundtonen. Vid himlakropparnas rörelse
alstrades härigenom en musik, "sferernas harmoni", hvil-
ken emellertid förklingade ohörd af de ofullkomliga väsen,
hvilka dvaldes innanför månens sfer ("under månen").
Bland Pytagoras” efterföljare träffa vi flere, hvilka
tillskrefvo jorden rörelse och yttrade sig om dess plats
i världssystemet på ett sätt, som gör oss förvånade, att
icke hela sanningen med ens framtogs och att det skulle
förlöpa ett tjugutal århundraden, innan dessa läror åter
upptogos, för att sedan blott småningom arbeta sig fram
mot ett envist motstånd. En af Pytagoras” efterföljare
tänkte sig världens medelpunkt med dess ureld Hestia
förlagd utom jorden och åntog, att den senare för hvarje
dag beskref en cirkelformig bana kring Hestia. På detta
sätt kunde han enkelt förklara, hvad vi uppfatta såsom
himmelens dagliga rörelse, och huru alla himlakroppar,
äfven planeterna, deltaga i denna rörelse. Såsom ett
exempel på något liknande kan anmärkas, huru en person,
som åker i en slängkälke, ser alla kringliggande föremål
med svindlande fart vrida sig rundt omkring honom, på
alldeles samma sätt, som om han själf befunnit sig stilla
och någon värkligen kunnat vrida hela omgifningen om-
kring honom med samma hastighet men åt motsatt håll
mot kälken. — Denna något konstlade åsikt omändrades
och förenklades snart, så att den helt och hållet öfver-
MYR SR idol SRS SNRA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
