Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PR OT NS OP ID
FREE RN VER a da
oh MM vo
wo
KEPLER OCH NEWTON. 47
och denna enkelhet var äfven en borgen för åsikternas
sanning. En fråga återstod emellertid att besvara. Hvad
var orsaken till alla dessa egendomliga rörelser hos planeterna?
I älsta tider hyllades den uppfattningen, att gudarna
själfva använde sin tid till att köra solens spann öfver
himmelen och försätta stjärnorna i rörelse. Långt fram-
skridna från deuna omedelbara ståndpunkt skrefvo Pytago-
räerna alla himlakroppars rörelser på Hestias räkning, på
en kraft utgående från urelden 1 världens medelpunkt.
Huru denna kraft värkade, synes icke hafva varit föremål
för deras eftertanke. På den tid, som sysselsätter oss,
kvarlefde antingen något minne af Pytagoräernas åsikt
eller ansåg man himlakropparna drifvas framåt af ett slags
hvirfvel, såsom löf för
vinden. Kepler synes SV
hafva tänkt på en mag- SR
netisk kraft. Först den 3
engelske astronomen -
Isak Newton, professor an SE tan.
i Cambridge (1643—
1727), löste gåtan rätt,
i det han förklarade |
att himmelskropparnas |
rörelser äro betingade LD:
uteslutande af deras
tyngd. j
En kropp kännes tung, emedan den drages emot jorden,
ungefär så som vore jorden en magnet. Samma orsak,
eller kropparnas tyngd, åstadkommer att de falla mot jorden.
Redan på Galileis tid var det fråga om, huru det skulle
gå, om månen vore en tung kropp. Det var Newtons för-
tjänst attt tänka ut denna tanke. Månen är — säger han
— såsom hvarje föremål här på jorden en tung kropp.
Den måste därför, såsom hvarje annan tung kropp, dragas
emot jorden. Denna jordens dragningskraft på månen är
tillräcklig att förklara månens omlopp kring jorden, i det
att månens kringgående rörelse kring jorden är af samma
art som rörelsen hos hvarje sten, som, sedan den blifvit
kastad, i en krökt bana faller mot jorden. Men — frågar
man med Galileis samtida — huru är det då möjligt att
månen icke faller ned på jorden? Låtom oss föreställa oss,
att vi från ett högt torn (7tiofvanstående figur) utkasta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
