Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
sten i vågrät riktning /£w. Enaligt den ofvan omtalade la-
gen för kroppars tröghet, behåller stenen den framåtskridande
vågräta rörelsen, han erhöll, då han utkastades, allt under
det den samtidigt drages och faller i den lodräta riktningen
mot jordytan. Det är lätt att förstå, att på detta sätt en
böjd bana uppkommer. Den kroklinie stenen beskrifver
kallas för en parabel och har det utseende, som angifves
af den bugtade linien i figuren. Ju större den hastighet
är, med hvilken stenen utslungas från t, dess längre ifrån
tornets fot 7 nedfaller den, dess mera vidgar sig kastparabeln.
I allmänhet taget kan man väl antaga jordytan platt, så
långt man med en sten kan kasta. Men antag, att man
kunde afskjuta en kula med huru stor hastighet, man ön-
skade. Man skulle då kunna meddela den så stor begyn-
nelsehastighet, att den icke skulle nedfalla på jorden förr
än bortom syukretsen på ett ställe, som vi till följd af
jordens rundning ej kunde se; ja, hastigheten skulle kunna
ökas därhän, att kulan visserligen fortfarande skulle löpa
framåt i en böjd bana, men i en bana af så svag krökning,
att allt efter det kulan faller, själfva jordytan genom jordens
rundning kröker sig undan under henne, så att kulan aldrig
når till marken. Den skulle då komma att löpa rundt
kring jorden såsom en ny måne, en kamrat till den ordi-
narie, hvilken, ehuru på betydligt längre afstånd ifrån marken,
i själfva värket på alldeles samma sätt faller mot jorden,
utan att falla ned ("faller rundt”).
Så som månen förhåller sig till jorden så förhålla sig
jorden och planeterna till solen. Det är genom solens drag-
ningskraft på dem, eller genom deras tyngd mot solen, som
de kretsa rundt kring henne uti sina banor. I detta enkla
förhållande, att himmelskropparna äro tunga, den ena i
förhållande till den andra, ligger alltså hela hemligheten
af deras rörelser. |
Men Newton gick ett steg vidare. Man känner månens
afstånd från jorden och dess banas krökning. Denna krök-
ning är, såsom framgår af det sagda, ett uttryck för huru -
mycket månen faller i sin rörelse kring jorden. Skulle
den falla fortare än händelsen är, så skulle äfven banans
krökning vara större. Af denna krökning kan man därför
uträkna, huru mycket månen faller t. ex. på 1 sekund.
Resultatet är ungefär 13 millimeter. Ett föremål nära
jordytan faller däremot på första sekunden 4900 millimeter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
