Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - I dag hade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enda gång ha vi råkats i djupare mening. Jag hoppades
från början, att han skulle ha mycket att säga mig, men
vi förbli främlingar för varandra, vi äro alltför olika.
Det är något gammalt, något grått och gårdagsaktigt
över honom. Nästan allt vad han säger är sant, men
det befriar ej. Vi äro barn av skilda sekel. Han har
upptagit det gamla århundradet i sig: först dess
konventionella tro, så upproret, frihetstörsten,
»sannings-sökandet», slutligen tröttheten, grinet. Där synes han
ha stannat.
Han satt här och talade om mänsklighetens
pinohistoria, ondskan, dumheten, alltings intighet. Herregud,
hur rätt har han icke, men hur gammalt och trist är
ej detta! Han vill lägga ett kors på människorna, men
hans kors är icke heligt och fyllt av en mystisk
segerkraft, som kristendomens kors, det är ett simpelt
träkors, dött och tungt av fuktighet, liksom statt i
förruttnelse. En stark människa skall våga se det onda i
vitögat, men hon skall icke stanna och låta sig ringas in.
Åtminstone någon gång måste hon kunna säga: jag har
övervunnit detta. Det kan vara stolt att säga nej, men
om man fastnar i ett monotont nej-sägande, får man till
slut onda ögon.
— Du är en obotlig romantiker, förebrår han. Du
tycker om att sväva i det blå. Du vill inte se,
sannerligen, du är mörkrädd, gamla karlen.
Ja, jag tycker om solen. Och jag kan inte resonera
med en människa, som inte blir glad, när hon hör lärkan
spela.
— Men om du hör henne spela över ett slagfält?
Ja, jag tycker om lärkspelet, det kan inte hjälpas.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
