Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga »rackarn», när det blev för besvärligt att komma
fram.
Hur rikt stället än var försett, så togo dock bären
slut fort nog. Snart var det blott halvmogen kart kvar
jämte en och annan klunga, som det fordrades verkligt
mannamod att nå fram till. Pojkarna voro trötta och
mätta och lämnade dem därför åt sitt öde.
Då gällde det att finna på något annat.
Några meter från björnbärsstället stod en jordfast
sten och ovanpå denna var en mindre sten, vit och
rund-slipad och stor som ett barnhuvud. Någon hade placerat
den där till åminnelse av en vilostund, som ett vägmärke
eller kanske utan någon mening alls.
— Nu ska vi kasta på den där vita stenen, föreslog
Magnus. Vi kastar var sin gång, får vi se, vem som
siktar bäst.
Magnus kastade och råkade en och annan gång.
Brodern kastade dåligt, han bommade regelbundet. Än
kastade han för lågt, än på sidan — ibland kom inte
stenen mer än halvvägs mot målet.
— Du kastar dåligt, pojk! förebrådde brodern. Så
här ska du sikta! Det här är en skjutövning, begriper
du, och ingenting som vi gör bara på lek. Nu är jag
befäl och du är soldat.
Sten skälvde i knävecken, kastade och bommade.
Magnus bröt en käpp av en buske i närheten och
ställde sig avvaktande bredvid.
— Nu kastar du igen!
Resultatet blev lika dåligt som förut, och »klatsch»
ven spöet över syndarens ben.
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
