Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gud vet, hur det där hänger ihop ... Ni är visst
rädda för mig, pojkar, det kan jag begripa, och jag
var också rädd för min far, det minns jag. Men ibland
är jag också rädd för er, kan ni tro det? Ni tror, att
jag är tokig nu, men det är jag inte, jag är bara full.
Och då vet jag inte alltid, va jag säjer, men ibland
ser jag bättre då, än när jag är nykter. Och Jesus Kristus
är mitt vittne på, att det är sant — för var unge, som
fötts, har jag blivit ängsligare och räddare...
Rösten blev allt hesare och han föll i en desperat gråt.
— Jag är ett as, det är nog sant, men allt är inte
sant, som folk säjer om mig, hör du det, du också
Kerstin...
Hustrun log ett blekt leende, men svarade ej.
— De tror, att jag aldrig har känt nåt ansvar, men
det är ingen som vet vem du är, Jakob Erling, det är
ingen, som brytt sig om att lära känna dig. Trutar har
alla och ögon har de, både i skallen och där bak...
Han tog en stol och dansade med den runt golvet.
Sedan gick han bort till hustruns säng.
— Du Kerstin, sade han, du har allt önskat i
hemlighet många gånger att djävulen skulle ta mig.
Hon mötte hans blick, d£n var full av hat och
självförakt.
— Erkänn det, för djävulen!
— Jag säjer inför Gud — aldrig!
— Jaså, du vill inte — du vill inte erkänna...
Han böjde sig över henne och pressade sitt knä tungt
mot hennes bröst.
— Vad vill du göra med mig? frågade hon.
Barnen reste sig upp och började skrika högljutt.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
