Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jag och vi. Kommentarer och meditationer (1928) - II - Harriet Löwenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så heter det i en dikt från 1910. Hennes senare
diktning är nästan helt vänd mot källor bortanför denna
världen. Men även i denna blänker hennes egendomliga
ironi mer eller mindre tydligt igenom. Och denna ironi
står icke blott riktad mot det mänskligt platta och ytliga
— det tycks ibland som bete den sig fast i själva
skeendet, varandet över huvud. Man kan som exempel
anföra några rader ur en dikt som skrevs under kriget vid
underrättelsen om den engelske örlogsmannen
Hampshires undergång, där lörd Kitchener, som bekant,
mötte sitt öde:
»En nattvind spelte på sin hesa giga
och for kring skorstenspipor och kring däck,
när uti djupet nedsjönk sakteliga
en engelsk örlogsm.^n, som blivit läck.»
Man kan icke undgå att märka löjet, hur man nu vill
beteckna detta löje. Det följer henne till det sista. Till
och med i de djupt gripande rader, som hon våren
1918, alltså omedelbart före sin död, nedskrev på ett
pappersblad, tycker man sig märka det. Hennes käraste
väninna sitter vid bädden och det är till henne hon
talar:
»Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand — för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.»
Med ömheten, med det stora allvaret blandar sig
alltjämt den bittra ironin. Hennes sorg är ingalunda
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
