Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Exemplen härpå äro talrika och kända. Att anföra
dem är både onödigt och olämpligt.
Den religiösa reaktionen mot kriget under den
kristna tiden har, med få undantag, inskränkt sig till
kättare före och under reformationstiden, lollarder
och anabaptister m. fl. och i senare tider vissa
dissentersamfund, framför allt kväkarna, samt flera av
de ryska sekterna. Till dessa sistnämndas
antikrigiska hållning bör även Tolstoys ljungande protest
mot krig och allt våld räknas, emedan den
förnämligast stöder sig på bergspredikans innehåll.
Men efter denna kurs stöter man på en klippa,
som heter ”summum jus summa injuria”
(högsta rätt, högsta orätt). På mänsklighetens
nuvarande ståndpunkt måste man därför nöja sig med
att, kryssande mellan det ännu rådande barbariska
väsendets klippor och skär ställa huvudriktningen
mot det högsta idealet. Plikten att värna hem och
härd sänker sina rötter genom de levande
varelsernas kedja ned till det omedvetnas elmentära område.
T. o. m. spigg, såsom vi redan påpekat, reagerar mot
inkräktning på hans område. Med en rörande klokhet,
parad med en modighet, som ej skyr några faror,
försvarar djuret ungarna och familjen i boet. Den
monogama chimpansen t. ex. reder ett bo högt uppe
i trädet för sin dräktiga maka, skaffar henne och
barnet föda och håller vakt vid trädets fot för att
försvara sin familj mot fientliga anfall. Själva den
altruistiska övermänniskan Tolstoy svävade en smula
på målet, då jag under ett samtal ställde den frågan
till honom, huru han skulle handla, om t. ex. en bov
i hans närvaro anfölle en medlem i hans familj.
Plikten att värna hemmet och fosterlandet, d. v. s. det ur
familjen såsom modercellen framvuxna utvidgade
hemmet, är därför av rent elementär natur och
tillhör den allmäntmänskliga moralen. Det kristliga
idealet syftar ännu högre, nämligen till upprättandet av
”Guds rike invärtes” i människorna. Men även då
man för fosterlandets försvar nödgas tillgripa
maktmedel, bör moralen, humanitets- och rättskravet,
utgöra direktivet. I längden kränkes ej detta krav
ostraffat.
Nationalitet i nu nämnda mening har existerat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
