Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föraktar edra fäster och haver intet behag till edra
högtider. Hav bort från mig dina sångers buller! och
dina harpors spel vill jag ej höra. Och rätten välve
fram såsom ett vatten och rätvisan såsom en strid
flod” (Amos 5:22, 23). ”Till kärlek haver jag lust,
men icke till offer” (Osea 6:6). ”Vad I viljen
människorna skola göra eder, det gören I ock dem”.
Om den rätt mycket omtalade ”religiösa
renässansen” i vårt land går ut på inskärpandet och
tillämpningen av dylika förkunnelser, bör den hälsas
med odelad glädje. Den skulle då även kunna bota
någon ringa del av de ofantliga skador, som det
omoraliska väsendet förorsakat fosterlandet i de nordliga
delarna av vårt land genom att lösslita tusentals hem
från sin rötter i jorden.
Där samhällsgrunden utgjorts av moralen,
såsom uti av kristliga samfund grundade kolonier, har
erfarenheten visat, att dessa, även under mycket
ogynnsamma yttre förhållanden, blomstrat, då
däremot i de samhällen, som grundats på despotiskt
våldsregemente, en lycklig utveckling aldrig kunnat
äga rum. De i moderlandet förföljda puritanerna
grundlade nybyggen i Nordamerika, varur den stora
republiken i väster framvuxit. De i Holland förföljda
mennoniterna funno en fristad i Ryssland under
Katarina II, och deras samhällen utgöra oaser av
välstånd och lycka i en öken av armod och elände.
Detsamma gäller om kväkarekolonier o. a.
Försök att i det yttre efterbilda dessa kooperativa
samhällen hava alltid misslyckats, då den moraliska
halten hos nybyggarna saknats. Och våldet som
grundval för samhällsbyggande och kulturutveckling
i allmänhet är på grund av dess egen natur dömt att
misslyckas, emedan det med nödvändighet
framkallar våld. Den maktkult, som nu utvecklats, är ett
farligt tveeggat svärd. Har man besinnat
konsekvenserna av dess tillämpning vid en eventuell
uppgörelse inåt? — Och en sådan är visst icke
otänkbar ”dagen efter” det blodiga raseriet...
En framställning av kriget och religionen och
därmed sammanhängande förhållanden i nutiden
skulle vara alltför ofullständig, om den ej berörde
fredsrörelsen, som, ehuru den under senaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
