Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 Beck, Kristliga Tal.
för våra skulder, utan att vi själva måste avlägga prov på,
att vi icke äro densamma ovärdiga. Provet är detta: om vi
förlåta våra egna gäldenärer, om vi verkligen av hjärtat
till-giva människorna, när de fela emot oss i vår rätt, kanske även
i handling förbryta sig emot oss, såsom vi göra emot Gud,
eller om vi därvid vilja göra vår rätt gällande emot dem,
bära ont sinne till dem och låta dem umgälla det. "Om I
förlåten människorna deras försyndelser (deras fel emot eder
person), så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder"
— det är trösten, den stora och vissa trösten av Gud för alla,
som hava ett beredvilligt hjärta att med försonlighet möta
de otacksamma och förolämpande, och för dem som
samvetsgrant fara efter friden. "Men om I icke förlåten
människorna deras försyndelser (emot eder), så skall ej heller eder
Fader förlåta edra försyndelser" (emot honom och andra) —
det är domen ur syndares Frälsares egen mun för alla, som
icke äro villiga att i sina egna förhållanden låta nåd gå
före rätt, antaga försoning och hålla frid; det är detsamma,
som om de sade till den helige Guden: "Jag vill ingen
förlåtelse hava för mina synder! Vedergäll mig efter vad jag
förtjänar!" Och vilken oförlåtlig skuld inför Gud åsamka sig
icke de, vilka själva tillfoga andra ont och icke vilja erkänna
eller försona sin oförrätt (Matt. 5:21—26)! Vilken
förskräcklig förblindelse således att bedja denna bön med
oförsonligt hjärta, att lämna ouppfyllt vad Herren gör till
uttryckligt villkor för förlåtelse hos Gud, och därvid trösta sig med
att Herren också skall lämna sitt villkor åsido — således
bygga sin tro på ömsesidigt försummad ordhållighet! Vilken
förblindelse, att, då man genom eftergift av hundra penningar
åt sina egna gäldenärer kan avbörda sig sin egen skuldbörda
av tiotusen pund hos den tillkommande Domaren, icke vilja
ingå härpå, kanske i stället plåga och dräpa den skyldige
eller måhända till och med den oskyldige. Säg icke strax:
"Jag ville väl gärna förlåta min nästa hans oförrätt eller
söka förlåtelse för den oförrätt jag tillfogat, men jag kan
icke". Har du då verkligen redan gjort vad du kunnat? Är
det din dagliga föresats och kamp i ditt eget hjärta? Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
