Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daniel i lejonkulan. Af S. E. Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
Daniel i Iqonfulan.
Daniels bok värderas synnerligt högt af de troende;
icke blott därför att den framställer så klara
profetior om Kristus, utan äfven därför att den innehåller
flera trosstärkande berättelser om män, som vågat lida
för sin tro och bida den hjälp Gud ger sina lidande barn
i nöden.
Daniel hade vunnit
stor ynnest hos den
mäktige konungen
Darius och af honom
blifvit högt uppsatt.
Framgången skaffade
honom afundsmän.
Den ringe ocli
olycklige afundas ingen.
Honom beklagar man
och känner medlidande
med. Detta är den
fördel den fattige liar.
Men vinner du
framgång i lifvet, får du
fiender och belackare.
Är du därtill en Jesu
lärjunge, så blir afund
och fiendskap så
mycket större. Då skall
man speja efter fel hos
dig, och finner man
inga, så kan man ännu
den konsten att dikta
sådana.
Så gjorde man med
Daniel. Man spejade
på honom, men man
fann inga fel. Han
vandrade inför Herren
och gjorde därför det
rätta. Hans fiender
rådgjorde och måste
erkänna, att de icke
lyckats upptäcka
något felsteg hos Daniel.
Men kunde han icke
fällas i det
borgliga lifvet, så funno de
på ett sätt att snäija
honom för hans
gudsdyrkan. Lycklig den
människa, man intet
kan förevita annat än hennes gudsfruktan och tro.
Då de spejade på honom funno de huru
regelbundet han brukade bedja till sin Gud tre gånger om
dagen. Här måste snaran läggas. De öfvertalade konungen
att utfärda den högmodiga förordningen, att ingen
under trettio dagar finge bedja till någon Gud eller
människa utan allenast till konungen. Den annars kloke
Darius blef fångad af sitt högmod. Högmod ger dåliga
råd och har fört många i fördärfvet. Ordspråket säger:
»Högmod går före fall». Den som låter högmodet råda
får snart orsak att bittert sörja.
Så gick det för Darius. — Daniel visste väl om den
nya förordningen och det förskräckliga straff dess
brytande skulle medföra. Men att bedja till sin lifs Gud
hvarken ville eller
kunde han underlåta.
Han anbefallde sin själ
i Guds händer och bad
såsom förut för öppet
fönster vänd mot
Jerusalem.
Nu hade hans
afundsmän vunnit sin
afsikt och blefvo
mycket glada. Äfven
ogud-aktigheten har sin
glädje, men den är
kort och slutar
förfärlig. De rusade in till
konungen fulla med
nit och anklaga Daniel
för olydnad mot
konungens bud. De fordra
straffets fullbordan på
grund af meders och
persers lag, enligt
hvilken en kunglig
förordning ej kunde
upphäfvas. Med
bedröfvelse ser konungen sig
fångad af deras ränker
och sitt eget högmod.
Så föres då Daniel
till lejonkulan. Huru
hemskt ryta ej de
hungriga lejonen där nere.
Detta ögonblick, då
Daniel sänkes ned
bland vilddjuren, är
säkerligen det bittraste
i hans nöd. Un
väntad nöd är alltid den
svåraste att bära, en
kommen nöd är städse
mycket drägligare.
Gud är med de sina
i nöden och där Gud är, där kunna hans barn
uthärda-Gud höll igen lejonens mun, att de ej fingo röra
vid Daniel. Säkert sof Daniel godt bland lejonen. »Sött
sofver den som fruktar Gud.« Men Darius kunde ej
sofva. Ett ängsligt hjärta tager bort sömnen från både
hög och låg. De höge och mäktige få många
sömnlösa nätter. Tacka Gud, om du har ett godt samvete och
händerna fulla af arbete, så att, när aftonen kommer,
15 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
