Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psalmsången i stormen. Av Elsa Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett ljusare och vänligare ut, och forsen
därborta —som likt ett smalt band låg
utefter fjällväggen — glittrade, som hade det
i sig fått ett inslag av glänsande silvertråd.
Ja, detta var fjällvärldens ansikte i går.
Men solen hade gått ner vid eldröd
horisont, och det betydde storm. I dag hade
naturen — liksom retad av någon osynlig
fiende—bytt utseende. Fjällen voro svarta
och hotfulla och tycktes färdiga att störta
sig över de små stugorna därnere vid dess
fot, och små vitskummiga vågor kastade
sig, ettrigt fräsande, i rask takt mot
stranden. Men allt detta var ändock som en
svag inledning till något annat, något
oerhört, som närmade sig.
Frampå dagen inträffade plötsligt en
oväntad paus. Till och med de små
vindungarna, som förut gjort sitt bästa i att
uppröra sjön, tystnade, som höllo de
andan och kröpo undan för den jätte, som
nu beredde sig till överfall.
Fiskaren Hans Nielssen på Höinæset kom
in i stugan, iförd oljerock och sydväst.
— Jag har dragit upp båten och surrat
den, sade han vänd till mor Sigrid. Ja,
övre ladan har fått litet hjälp med taket
också, tillfogade han. Det sitter inte så
stadigt.
— Tror du, det blir så svårt? — Mor
Sigrid kunde inte hjälpa, att en viss
ängslan skymtade i tonen. Hon var ju annars
rätt härdad av ett och annat.
— Bättre för mycket gjort än för litet,
var Hans Nielssens korta svar.
Barnen hade skockat sig omkring far
och mor, alla sex. Den ende som inte
visade något tecken till ängslan var lillpojken
Elias, sexåringen. Inte kunde han tro,
att far var rädd heller — visst inte. Men
det var ett sådant ovanligt drag i fars
ansikte, något slutet och stelt och nästan
strängt. Elias såg en stund spörjande på
honom. Sedan stack han sin lilla pojkhand
i fars stora starka arbetsnäve. — Det bara
blåser lite, sade han tröstande.
I detsamma var det, som hade en
trumpetstöt ljudit. Det knakade i stugans alla
fogar, och askan på spiselhärden virvlade
ut i rummet som ett stort moln. Det
visslade pch tjöt, det brakade och gungade,
och därutanför böjde sig träden, som sökte
de buga sig i stoftet inför en sträng och hög
herre. Kvistar rycktes bort och gjorde
virveldans upp mot skyn. Till slut kunde
man knappast urskilja, vad det var som
virvlade; det gick bara runt, runt, runt.
Barnen hade som en skock skrämda får
krupit ihop i den stora standsängen, medan
mor Sigrid satt bredvid på en pall med
händerna hårt knäppta i skötet. Hans
Nielssen stod vid gavelfönstret och såg ut.
— Nu föll storgranen, sade han till slut.
Stormen fortfor. Det tjöt i skorstenen,
och det smattrade på fönsterrutorna.
— Ladtaket har vridit sig, ljöd nästa
rapport — långsamt och dovt. Minut efter
minut gick.
Till slut vände sig Hans Nielssen om.
Hans ansikte var askgrått och stelt.
— Stormen har tagit båten, sade han.
Mor Sigrid ville säga något men fann
inga ord. Ingen sade något mer. Inte ens
barnen läto höra sig. Det var bara lilla
Berit, som snyftade till därborta i sängen,
men det kom stilla och behärskat, så olikt
mot vad barn annars bruka.
Båten — den betydde nästan dagligt
bröd åt den stora familjen. Nu hade
båten gått —hur skulle det då gå med brödet?
Hans Nielssen kom plötsligt att tänka
på ladugården, på korna. Månne där var
riktigt säkert? Han måste förvissa sig
därom. När hustrun såg hans avsikt, ställde
hon sig i vägen för honom.
— Du får inte, sade hon. Men Hans
Nielssen sköt henne ifrån sig — milt men
bestämt. — Jag går på läsidan om stugan,
sade han. Var bara lugn.
Det var svårt att få upp dörren, men när
den väl kommit upp, tog plötsligt stormen
tag i den, så att Hans Nielssen rycktes
med ut. Handtaget hade han inte släppt;
hans händer höllo så fast, att hans
brunbarkade knogar vitnade. Han kämpade
för att få igen dörren, fastän stormen höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
