Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Högtid i Funäsdalen. Av Jenny Holmåsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖGTID I FUNÄSDALEN
<sc>Av Jenny Holmåsen</sv>
»Lyftning till kropp, själ och ande.»
Långt bort från allfarsvägarna ligger en
underbart vacker bygd i norra Härjedalen.
Skog, sjö och fjäll bidraga att göra
den ljuvlig, och om den starkt sluttande
åkerjorden, där ingen säd kan mogna och
där blommorna därför få växa otaliga,
kunde det nog i midsommartider sägas:
»Fager blommar liden,
den aldrig syntes mig mer fager förr.»
Från fjälldalarnas ödebygdsvägar strömmar
folk till Funäsdalens vita kyrka att
fira helg. Ty den tiden är förbi, då spriten
drog människor samman i kyrkbyn.
Lönnbrännarna våga inte längre fresta
med sin glädjedryck, ty de bäva för
kyrkoherden; Han berättar själv, hur han
uppsökt dem i skogarna och talat strängaste
lag med dem. Att de lyssnat och lytt
har kanske till en del berott på Andens
makt, men inte så lite har det betytt, att
kyrkoherden i Funäsdalen är en kraftkarl,
som med egna händer bygger hus
åt fattiga skogsarbete, om det gäller.
Sådant talar ibland bättre än ord blott.
Att det kostat mycket arbete att få
stilla helger i Funäsdalen döljer ingen,
men undret har skett, och nu komma
lapparna nyktra och glada redan tidigt på
middagen. Det är Jonas Middagsfjäll från
Gröndalen, Jon Fjällgren och hans
Kristina från Anådalen, Lisbeth Rensberg i
Fjällsjön, som sköter 5—600 renar och
regerar sitt husfolk med säker hand, fast
hon är änka, och många andra väderbitna
fjällens barn med något av vresig fjällbjörk
över växten. Det är också ungdom,
Sacka och hennes bror, den tidigt
hemkallade lappevangelistens syskon. De ha
gitarr med sig för att höja stämningen.
Det är kvinnorna, som bära de tyngsta
kontarna, alldeles som ute i Indien.
Vid det stora kaffebordet i prästgården
berätta de sina fröjder och sorger för
kyrkoherden och hans maka, som om de voro
far och mor för dem. Det generar inte
dessa naturbarn det ringaste, att en
främling sitter med vid bordet.
— Tänk, säger änkan, när min gosse
dog, då höll jag rent på att släppa taget.
Jag sprang i fjällen flera dar vild som
renarna ibland, ända tills Gud kastade
sin lasso och tog mig.
Snart ringer det i kyrkan, där prästen
själv kan stå i sakristian och sköta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:10:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julonyar/7/0033.html
