Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högtid i Funäsdalen. Av Jenny Holmåsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när vi blivit bortåt dubbelt så gamla som
nu. Lapparna se ut att njuta av vår
beundran inför fjällsynen. För dem äro ju
fjällen gamla vänner och förtrogna. De
visa sin glädje genom att springa
änkeleken i småvidet och dvärgbjörkarna, och
mer än en faller på den förrädiska mattan.
Snart kokar kaffet på skifferplattorna, och
vi äro ense om att det smakar bättre än
vanligt kaffe. Sedan berättas det från
fjällbygder och ådalar, lika väl som från
Indien, jag vet inte hur många timmar.
Men vackrast av alla talade en gammal
lapp, som tackade kyrkoherden för att
han börjat dra ungdomen upp på berget
just denna sköna och frestelsefyllda afton.
»Det är lättare luft, ju högre vi komma,
det vet vi, fjällfolk. Dimmor fly, det blir
så högt och rent omkring oss, och vi tänka
med glädje på den dag, då vår vandring
tar slut, och vi skymta himlens portar
högst upp, där fjällens dubbeltrappor skymmas
av soldiset.»
Jag hade just inte väntat varken denna
andens flykt eller detta ordval hos fjällens
barn. Man är ju ibland rätt okunnig om
sitt eget folk, när man älskar hela världen
och ett missionsland särskilt. Detta är en
rätt naturlig begränsning, men midsommarn
1933 vidgade mitt trånga hjärta,
så att lapparna fingo rum i det. Det
gläder jag mig åt.
Den energiska ungdomen stannade för
att se soluppgången, men medelåldern
kom hem vid tvåtiden, då dalen låg i
betagande skymning, varm och ljuvlig, fylld
av stark blomdoft. Till och med göken,
som ropat hela dagen under berget, sov
nu. Inte ett ljud störde friden, och
Funäsdalens prästfolk talade om sin tacksamhet
för att spritbegäret syntes besegrat.
Endast för fem år sedan hade man ju alltid
sett sovande eller halvdruckna utmed
just denna väg. Som föräldrar gladdes de
åt den vackra uppryckningen i Funäsdalen,
ej utan bävan över det goda verkets framtid.
Till och med på midsommardagens morgon
var det lätt att vakna. Så underligt
är det med fjälluften, att man kan gå mycket
mer än vanligt utan att känna sig trött
eller sömnig. Den är kraftgivande medicin i
sig själv. Vi gingo till Ljusnedals kyrka
genom skogen i den vackra midsommardagen.
Aldrig har jag sett en mera fylld
kyrka eller en mera blandad församling.
Här märktes turistinslaget starkare än
dagen förut. Ordet om dansen, Salomes
olyckliga dans, som kanske från början
var oskuldsfull (hon var ju bara femton år
och frågade efter sin mors råd) men som
slutade med Johannes’ död, syntes gripa
de tysta skarorna, och kollekten till
missionen var god.
Sedan vi alla fått kyrkkaffe av K. M. A.,
foro vi hem, och på middagen var det
återigen så stort och öppet bord, att
främlingen förbluffades. Men den förvåningen
förstod ingen annan. Det var tydligen
vanligt att fjällfolket åt i prästgården
under helgerna.
Söndagen visade ingen avmattning varken
i gudstjänstbesökarnas antal eller i
kollekterna. Kvällens möte i Flons stora
godtemplarlokal var tvärtom i fråga om
tillslutning och andakt något rätt särskilt.
Jesu »Kom!» till Petrus på vågorna och
Petri »Herre, hjälp mig!» gjorde oss saligt
förödmjukade och stilla. Hur ett ord av
Honom slår en brygga över djupen, hur
vi i svagheten lyftas av Hans välsignade
händer, det fyllde våra själar med ro inför
framtiden.
Så var även den sista dagen i högtiden,
den största, förbi, och färden ned i dalarna
började. Men ett ville jag ha fått säga med
denna ofullständiga skildring: vill en
storstadsbo ha en midsommar med lyftning
till kropp, själ och ande, så rese han till
Funäsdalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
