Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Far och son. En berättelse från Alperna. Av Maria Holmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FAR OCH SON
En berättelse från Alperna. Av Maria Holmström.
Vår gård låg på en skogklädd ås,
varifrån man kunde se långt bort mot
de höga alptopparna och där vinden aldrig
upphörde att susa och brusa. Man hörde
också gräshoppornas entoniga sång samt
sorlet från bäcken, som ideligen rasslade
ner mot dalen. Och man såg eldflugorna
dansa runt, alldeles som levande gnistor.
Tänk om sädesskylarna skulle fatta eld!
När senhösten kom med långa kvällar
sutto drängarna inne i kammaren och
späntade torrved till pörtstickor, medan
pigorna spunno ull och lin. Under
adventstiden plägade de berätta legender ur den
heliga historien och sjunga gamla sånger,
sådana som de lärt i sin barndom. Då satt
jag på den lilla pallen vid spisen och
lyssnade.
Var jag en snäll och lydig pilt, brukade
jag få beröm av mina föräldrar, men var
jag stygg, så bannade de mig. Och på det
hela taget var detta den enda uppfostran
jag fick.
Berömmet gjorde mig gott. Det kändes
som om jag då växte och blev större. Men
far ansåg att man inte bara skulle växa
på längden utan också på bredden — och
därtill fordrades stränghet.
Mor var idel kärlek. Hon påstod att
barn med goda anlag ofta ta skada av
stränghet.
— Du är min kära lilla gosse, sade hon,
då vi sutto tillsammans på den smala
bänken under granarna. — Se på stjärnhimlen
nu, se hur Guds ögon blickar ner på dig!
Ja, det kunde jag nog tänka mig, att
den som skall räkna hårstråna på
människornas huvud, han måste ha hundra
tusen ögon! Och just nu var det så vackert
att se hur den käre Guden blinkade med
ögonen åt mig, liksom ville han säga mig
något i förtroende. Fast jag kunde då rakt
inte begripa vad det var fråga om.
Egentligen kände nog far på samma sätt
som mor, ehuru han inte hade förmåga
att visa mig den ömhet som bodde längst
inne i hans hjärta. Han var tyngd av ett
hårt och strävsamt arbete för det dagliga
brödet, ty att odla i en trakt där
hagelskurarna varje år slå ner grödan, det
medför ständiga bekymmer. Därför såg han
kanske ut att vara en barsk man.
När jag var en liten en, frågade far
sällan efter mig, såvida jag inte gjort
något fuffens. Men gjorde jag det, så blev
han ond. Vanligen ställde han mig då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:10:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julonyar/7/0041.html
