Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Far och son. En berättelse från Alperna. Av Maria Holmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drängen vände åter med oförrättat
ärende. Nu skickades han till
granngårdarna. Men mor sade, att om jag sprungit
dit bort över ängar och fält, så var jag nog
ihjälfrusen, för kavajen och mössan hängde
kvar på spiken. Ack, vilka bekymmer
man hade med de barnen!
Snart voro alla utgångna för att leta.
Och det var så skumt i kammaren, att
jag inte såg annat än fönsterrutorna,
där jag stod i klockfodralet och kikade
genom springan. Jag hade krupit in
genom den lilla dörren, som brukade öppnas
när klockan drogs upp, och höll mig så
tyst som en mus därinne. Enär bråket
och springet i huset varit så stort, insåg
jag, att det här kunde aldrig sluta väl
för mig. Jag var så förtretad på sykorgen
och på det lilla krucifixet, som vållat mina
bekymmer, att jag alldeles glömde bort
mitt eget okynne.
Den ena halvtimmen gick efter den
andra. Nu började lodet röra vid mitt
huvud, varför jag måste huka mig ner så
gott jag kunde för att inte klockan
plötsligt skulle stanna och därmed förråda mig.
Under tiden hade far och mor återkommit
och tänt ljus. De voro osams för min skull.
— Sannerligen om jag vet var jag längre
skall söka, sade far och sjönk uttröttad
ner på en stol.
— Tänk om han gått vilse i skogen
och nu ligger begraven under snön!
klagade mor och började att bittert gråta.
— Säg inte så, jag kan inte höra dig
tala så!
— Du kan inte höra, och ändå har du
själv jagat bort honom med din stränghet.
Har du glömt att den heliga julfesten
börjar i morgon? Och gossen som så glatt
sig däråt!
— De här kvistarna hade inte gjort
honom mycket ont, menade far, tog upp
björkriset och slog det med kläm i bordet.
Men får jag nu tag i bytingen, så ska han
nog få smaka dem med besked.
— Du tror visst, sade mor och fortfor
att gråta, att du fått barn för att urladda
din vrede på dem. Då gör Vår Herre rätt
som tar dem ifrån dig. Man måste älska
barnen; då först kan det bli någonting av dem.
— Kan du påstå att jag inte älskar
pojken! Gud vet hur kär jag är i honom
men att gå och tuta det i hans öron varken
jag kan eller vill. Han kan inte känna det
hälften så svårt som jag, när jag agar honom.
— Jag går ut och letar en gång till, sa
mor och reste på sig.
— Då följer jag med, så slipper jag
sitta här ensam.
— Du får lov att äta lite först, käre man.
— Jag kan inte äta en bit, jag vet mig
ingen levande råd, jämrade far, föll på
knä invid bänken och började att bedja
med sakta röst.
Mor gick ut i köket för att värma
dynor och krus, ifall man skulle återfinna
gossen halvt ihjälfrusen. Det var alldeles
tyst i rummet, och jag tyckte att mitt
hjärta ville brista av sorg, där jag stod
inne i klockfodralet.
Plötsligt började far snyfta. Hans huvud
sjönk ner mot armen och hela hans kropp
skakade.
Nu måste jag ut. I nästa ögonblick
låg jag vid fars fötter och slog armarna
om hans knän.
— Far, far! var det enda jag kunde få fram.
Han böjde sig ner och lyfte mig upp i sin
famn. Och mitt hår blev vått av hans tårar.
Först nu] förstod jag
riktigt hur illa det var
att göra en sådan far
sorg. Men jag förstod
också varför jag gjort
det — att det var av
längtan efter att få se
in i fars
ansikte, att höra
honom tala
till mig och
möta blicken
i hans ögon.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
