Jul och nyår / 7. årgången. 1933-1934 / 42 (1927-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hembygdens jul. Av Werner Håkansson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

<h1>
HEMBYGDENS JUL</h1>

Av WERNER HÅKANSSON

Elsa och Arvid voro barndomsvänner.
De voro ofta tillsammans och lekte.
Denna barnavänskap följde dem livet
igenom. Då de vuxit upp och blivit stora,
blivit man och kvinna, ändrade den blott
karaktär och blev starkare än den
vänskap, som de ditintills hyst för varandra.
Och en tidig midvintermorgon bröto sig
orden fram och bekräftade de känslor, som
de länge anat, att de hyste för varandra.

Hembygdens skogar stodo så vackert
prydda med vit snö, och de susade så
underbart stilla. I stugorna och kojorna
brunno julljusen. Det var julmorgon, och
de voro på väg till julottan. De åkte i en
liten korgsläde för två, dragen av två
svarta, blanka hästar. Men de voro icke
ensamma på kyrkvägen. Det var en lång rad
av slädar och hästar. De många bjällrorna
på hästarnas ryggar spelade i så många
olika tonarter.

Allt var så ljuvligt denna morgon, tyckte
Arvid och Elsa. De kände en stilla frid
och en samhörighet, som de aldrig förr
känt. Och så kommo löftena över deras
läppar. De skulle alltid hålla ihop, deras
vänskap skulle aldrig brista, aldrig gå
sönder.

Men svårigheterna skulle möta även
dem. Icke heller deras väg skulle ligga
jämn och banad framför dem. Arvids far
hade varit rik men hade nu genom
borgensförbindelser kommit på obestånd.
Deras stora gård gick ifrån dem, och de stodo
där hemlösa. Arvids föräldrar blevo
erbjudna en fristad hos sina släktingar, men
Arvid reste genast utomlands. Dagen före
avresan träffade han Elsa och tog avsked
av henne. Han skulle ut för att skapa sig
en oberoende ställning, och så skulle han
komma åter till henne.

— Om du vill vänta på mig, hade han
sagt, annars har jag ingen rättighet att
binda dig! Jag vet ju icke, när jag kan
komma åter, jag vet icke, om jag någonsin
får det så, att jag kan gifta mig. Men jag
vill dock hoppas, att jag skall lyckas!
Längtan efter dig skall sporra mig till
ansträngningar, och då skall jag lyckas!

— Jag väntar på dig, hade Elsa svarat.
Du har gripit så djupt in i mitt liv, att
jag måste ha dig åter för att kunna leva!
Ingen skulle kunna fylla det tomrum i
min själ, som du skulle skapa, om du gick
bort ifrån mig.

Så reste Arvid. Hopp och tro hade han
med sig som reskost. Därmed skulle han
nå långt. Men det skulle dock dröja ganska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>