Jul och nyår / 7. årgången. 1933-1934 / 45 (1927-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gården därhemma. Berättelse av D. E. Kaarle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

GÅRDEN DÄRHEMMA Berättelse av D. E. Kaarle.

Soluppgången tillkännagav ankomsten
av en ny strålande och skön dag.
Arthur Börjeson stod där på
turisthotellets stora balkong och betraktade med
gripen själ det storslagna panoramat: en
soluppgång bland Klippiga bergen.
Klippspets efter klippspets började glöda och
gnistra som rubiner och safirer,
förkunnande att dagens drott, solkonungen, var
i annalkande på sin ljusomstrålade vagn.

Aldrig tröttnade Arthur Börjeson att
betrakta detta sällsamma skådespel.
Morgon efter morgon hade han sökt sig ut till
balkongen just i soluppgångsögonblicket
för att ännu en gång se den hänförande
tavlan. Det var liv och stämning, stillhet och
andakt, att stå där i denna tidiga timma.
I övermorgon måste han återvända till
sin farm därnere på Texas slätter. Men
ännu en morgon kunde han drömma bort
här bland de Klippiga bergen.

Drömma — ja, stod han ej där, stora
karlen, och drömde! Han såg inte längre
de gnistrande fjällspetsarna av Klippiga
bergens högresta jättar glöda i
morgonsolens glans, nej, hans inre öga fångade en
helt annan bild. Varför skulle dessa
skandinaviska sångare korsa hans väg? Det
gamla måste ju vara glömt. Men så kommo
de, och med sina vackra hemlandssånger
väckte de en hel ström av minnen till liv.
Nu kom en strof ur den enkla, varma
slutsången: »Hälsa röda stugan». Han ser
gården därhemma. Vilken tavla. Där i
dalgångens botten rinner Dalälven
majestätisk och lugn fram på sin väg mot
havet. Bortom dalgången ligga de
bördiga åkrarna och de tusen hemmen. Han
ser den mäktiga furuskogen omrama det
hela, där den segerstolt reser sig på
fjällens sluttningar. Blicken glider ned mot
dalen igen. Den stannade vid den stora
gården i tavlans fond. Det är gården
därhemma.

»Hälsa röda stugan», gnolar han
ofrivilligt och betraktar åter sin drömsyn.
Han är tusen och åter tusen mil borta från
de Klippiga bergen. Han ser och ser. Där
är ladugårdslängan med stallet och Brunte.
Där är brunnen med det sirliga taket och goda
vattnet, som försåg hela byn med
dricksvatten. Och mangårdsbyggnaden sen med det
brutna taket. Det är hans hem. »Hälsa far
och mor», gnolade han. Tänka de nu på
sonen här långt borta? Leva de? Ville de
se honom? Hade de förlåtit och glömt?

Hans inre blick fångar på nytt
bilden av gården därhemma. Det skymmer
till kväll. En julgran bäres in. Ljusen
tändas. Det är jul i gården därhemma.
Nu sjunger det på nytt i hans själ, nej, det
rungar som en stormklockas vemodsfyllda
toner: »Hälsa röda stugan, hälsa far och
mor», och den hälsningen sänder han med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>