Så lian talat och smällt den gamle soldaten på axeln. Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle Majorens Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens Tjocknande mörker och snön, som af vindarna hopad om dagen, Låg på den ödsliga sligen ännu, ojcmnad och spårlös. Skyndande gick ban och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben, Nöjd som en Kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt. Men med snabbare färd till den trefliga stugan på förhand Flydde hans tanke likväl, och han talade tyst i sitt sinne: "Nu är glädjen ej dyr, nu börjar man helgen i stugan, Kastar bekymren i vrån och arbetsdrägten i kistan, Tänder de strålande ljusen och strör halm-kärfvor på golfvet.