Vore det jul också i den präktiga salen deroppe Nu som förut, när lekar och säng cler hördes beständigt! Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron Sitter i den, sen i fält mot Turken den unge Kaptenen Tågade ut, qvarlemnande svärföräldrar och maka. Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen Manar till glädje och dans; af främmande hvimlar ej gården. Ensam dväljs i sitt rum Kaptenskan och sörjer den korta Brölloppsmånadens fröjd, och sjunger med klagan en vaggsång Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats. Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården, Än från sälen till köket och än från köket till salen, Hannas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar,