"Kom blolt, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra, Kom, här finner ni rum. om ni sitter på kanten af slädan; Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret." Sagdt, och den åhh'ige hörde med fröjd sig nämnas och kallas, Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta, Lydde och satte sig glad att åka på kanten af slädan. Men med förundran talte han så till den vänliga flickan : "Nu, hur firar ni här julkvällen i skogarna, fröken, Reser på öfvcryradé vägar allena i kölden , Medan af värma och ljus till ert hem hvar menniska lockas, Medan ock jag med min bräckliga fot fram- stapplar på drifvan, Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?"'