Men med en suck genmälte den sextonårig» flickan: "Alldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera; Borta är den långt, långt, med Kaptenen i Turkiska kriget. Se, då ban reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan Skulle från hundrade ball hopsamlas och föras i släden, Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas. Sist, då lian sjelf log afsked och for kanhända för alltid, Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom." Men lian tänkte, den gamle, på mennisko-ödetj hur ojemnt Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore, Som i den rikes boning försmås, och ban talade åter: