— 16 — Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet, Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen derinne. Mörk i sin gungstol satt den ädle Majoren och förde Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken; Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans J åldriga maka Glömde sitt the och försmådde den ren halft svalnande koppen. Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar Dröjde med pannan sänkt mot handen den unga kaptenskan, Nu af den bittra saknadens tröst huarsvalad allena. Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit. Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga Hickan,