Kände hon handen, höjde sin blick och säg på sin fader. Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga, Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjerta Slöt han sitt älskade barn och han talte försonad och sade: "Gå, vår tröstande engel, och narra din moder att glädjas Så som du narrade mig, illistiga, gå till din syster, Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt, Talte jag än förnuft, i min knarrighet, qvällen igenom/' Så han sade och löste sin famn; försmul-ten i kärlek, Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde.