— 22 — När från lians ungdoms tid de i vänligt minne behållna, Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången, Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol. Hannen lemnade rum i hans hjerta för tonernas välde, Tankar på tider som flytt uppvaknade; gladare känslor Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren. Men, då hon slutat visan och blott med lekande händer Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta accorder, Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke, Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje