28 — Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet, Mörk, enformig ocli tung var nu julqvällen deroppe. Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjenande tärnan: "O/' så sade hon, "säll må jag skatta mig arma, som ingen Gosse begärt, som känner ännu milt fattiga hjerta Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast. Sitter jag ensam, kan jag engång väl gråta af ledsnad, Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap; Bättre dock ledsnadens tår, än den frätande sorgens och orons. O hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman Ute i kriget också^ och drömt som jag drömde i aftse. Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga