Låg kring gården ännu, ocli sommar var det, och träden Bui'0 väl löf, men sorgliga tårar lågo på lofven; Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt. Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt Steg det pä himmelen opp och nalkades närmre och närmre; Men i detsamma såg jag Kaptenskan allena i parken. Häpen ropte jag: kom, sök skygd, ovädret är nära, Skynda er kom! Dock utan ett svar förblef ni på stället. Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten; Ilosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor, Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren. Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap Stunda väl söderifrån med stingande törnen lor mången."