— 37 Seidis tjusta hjerta rördes, O, hon mins hur sjelf hon fördes Från sitt fosterland, Långt från Serviens gyllne dalar, Från dess rosor, nektergalar, Från sin lycka Vid Moravas strand. Barmen höjes, kinden lågar; "Ser du fremlingen?" — hon frågar Sin förtrogne slaf — "Konungsfalken kan ej lära Band fördraga, bojor bära; Han vill flyga Öfver land och haf. Frihet måste hjelten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver' På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord: