- 44 - Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början, Blyg och forsagd, nu skyndande, nu lätt hemtande andan, Tills for sagan hon glömde sig sjelf, och rösten, en llöjtton Liknande, fyllig och vek den milda berättelsen frambar. Men då till slutet hon kom och nämnde sig sjelf och sin syster, Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna, Bi'ast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet. Tröstbehöfvande sjelf var den tröstande. Men vid sin vagga Dröjde den mognare systren ej mer; upp stod hon och tryckte Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan. Ändligt talade sakta den sextonårige åter: "Älskade, nu för en stund må du lemna den ensliga kammarn,