— 47 — Öfver den spädes bädd, der han rodnade varm i sin slummer, Sänkte den sextonårige nu sitt lockiga hufvud , Dröjde i skåclning en stund och hviskade stilla och sade: "Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar Fylla dess blickar igen; då vakna, och, efter din tunga Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga: "Moder, en lång, lång färd är for mig än öfrig att göra, Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och fridén, Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen. Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet." Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret Rörde lion lätt och försvann, som en blomsterånga, ur kammarn. -^-