— 61 — Talrik kom lian ej först. Tre jägare syntes allenast Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären, Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva, Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena. Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig; Striden börjades då, och jag redde mig, bergande lifvet. Re'n svårt sårad var en af de båda och famnade marken, Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna. Sjelf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt, Stod jag ocli hoppades än, då en ryttare- skara i fjerran Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd. Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor