— 60 — Likasom snön, som smälte ocli rann till sjöarna spårlöst; Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet, Kämpa som man lor mig sjelf ocli dernäst för min granne i ledet, Se'n att liinna till aftonens ro, uttröttad af dagen. Sådan kom jag en natt alt af eftertroppen i nöden Glömmas och lemnas qvar på min post. Afsides och ensam Stod jag och anade ej, alt kamraterna tågade dädan. Men då det dngades, märkte jag allt, ocli med vrede i hjertat Gick jag ocli tänkte på råd, 0111 jag borde förfoga mig undan, Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja; Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor, Än att från vakten rymma ocli dö kanhända för egnas; Derför dröjde jag qvar, förbidande fiendens ankomst.