Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen. Ärade herre, nu han kominer ej; skulle jag klaga? Kom han, satt han engång, kanhända, som jag i ett skogstjäll K rump en oeh tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap, Ägde ej någon älskande själ att växla ett ord med, Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt, Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. A ore ett sådant Lif väl önskeligt mer, än den fredade hvilan i jorden. Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton Dagen ändå, som tillförne, och jag är öfvad att tåla." Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte Majoren: "Gamle Pistol," så talte ban, "se, lör honom, som åter