— 76 Mer än min vänliga vård, om jag skölte er än som en dotter." Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle: "Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lemna Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten. Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning, Hjelp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd, Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga; Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar." Sagdt, ur Majorens hand mottog ban det ångande glaset, Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.