— 75 — Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden, Tog i de fina händernas par den åldriges ena, Väldiga band och talte med förebrående mildhet: "Elake, hårde Pisto1, högmodige, vägrar ni komma, Menar ni ingen finns, som behöfver er här i den stora, Lyckliga gården? Blicka dock opp, der ser ni min fader, Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa, Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla. Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer, Lyckligt är allt af annat, ocli jag gör glädje åt ingen. Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen