Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildrenen längtar till fjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDRENEN. 92
»Jag vet nog, att det är sant», svarade hon,
»men jajr skulle i alla fall inte ha sagt det, då
det kunde såra er, som var så snäll mot oss.»
»Den, som kan vara så finkänslig som du just
nu visar dig vara, sårar inte.»
Hon nickade till, och en glimt af tacksam
glädje sköt fram i hennes ögon. Och så kom
det utan öfvergång:
»Och så skall jag lära mig att sjunga många
sånger, som de andra häruppe skola få lära af
mig. Och på så mycket, som jag nu förgäfves
frågar far och andra om, skall jag finna svar.»
Jag nändes icke att låta något misstrons moln
stiga upp på denna förhoppningarnas ljusa
himmel.
Ett par år därefter fick jag i en
Stockholmstidning läsa skildringen af en jämtsk lappkaravan,
som var ute på förevisningsturné och ärnade sig
till utlandet. Ledarens namn var angifvet —
det var min talföre och rätt smarte bekanting
Tomas Andersson. Af skildringen trodde jag mig
vidare finna, att Ragni var med. Kära lilla
vildren, har du glömt dina barndomsideal eller
fortares du af längtan till fjället?
På sommaren ett år senare var jag några
dagar i Stockholm på hemväg från Italien. En
dag, då jag satt på ett kafé, fann jag bland
upp-passerskorna en profil, som stack af mot de
öfrigas. »Är det en japanska?» frågade jag mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
