- Project Runeberg -  Junker Carl. Historisk roman från Birger Jarls tidehvarf / Första delen /
6

(1847) Author: Anders Lindeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De Vägfarande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

förliden höst med korn och gräs, så att hvarken men-
niskor eller djur behöfva lida brist på föda.»

»Den ärlige herrn har mycket rätt; men hvad får
väl den fattige bonden behålla af Guds välsignelse? . . .
Se så, Brunte, jänka på nu, min gosse lilla — så
mycket förr kommer du fram.»

»Icke behålla, säger du? Hvem vågar väl taga af
bonden hvad honom tillhör, mer än konungen och soc-
kenpresten? År skatten då så tung, eller är det tion-
den som prejar er?»

»Det säger jag inte — Sankt Erik bevare mig der-
ifrån! Hans nåd :kungen och kära far i prestgården,
(Gud signe dem båda) ska väl ha sitt, kan jag tänka,
och det kunde väl bli någon råd för; men herrarne,
som resa och fara . . . . ja, de berrarne, de ä" de värsta
allmogen har att dras med.»

»Hvad menar du — hvad göra herrarne er för ondt?
Är det inte fred i landet alltsedan» . . .. Han hejdade
sig, liksom ett obehagligt minne öfverraskat honom;
derefter tillade han: »alltsedan slaget vid Sparsättra
gjorde slut på det inbördes kriget?»

»Ja,» fullföljde bonden, »der den långe Knut, den
folkplågarn, måste bita i gräset och fick sin välförtjenta
lön; men freden, som blef, Gud nå’s för den — det
var en fred att gråta åt. Kriga de inte i flera år både
här och der, och ryttare och knektar af alla färger
plundra och husera hos bonden, och man är liflös än
för det man håller med hans nåd i Upsala, och än för
det man sägs hålla med herrn på Aspenäs. Nu ha de
väl, som det påstås, fått fast på den der Hollinger; men
han slipper väl lös igen, kan jag tänka, och då» ....

»Han skall icke slippa lös,» inföll mannen i släden
med skarp ton, »det lofvar jag dig, och det kan du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 14 22:37:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/junkercarl/1/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free