- Project Runeberg -  Junker Carl. Historisk roman från Birger Jarls tidehvarf / Första delen /
27

(1847) Author: Anders Lindeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De Vägfarande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2

fram och räckte den åt den inbjudande. Den yngre
steg upp, gick sjelf fram till bonden, fattade hans
hand och skakade den med ett hjertligt eftertryck,
hvilket syntes förvåna den enfaldige. Presten fattade
nu i sin ordning bondens hand och sade, i det han
lade sin andra på hans hufvud: »Res i frid, min gode
son, Herrans helige englar ledsage digi»

De båda qvinliga medlemmarna af sällskapet tor-
kade med förklädet en tår ur ögat, och räckte äfven
sin hand åt landtmannen. Den yngre af dem, som
med välbehag följt junkerns i sig sjelf obetydliga
handling, men hvars anledning och betydelse hon syn-
tes förstå, lät förklädet stanna qvar vid ögonen, dels:
på det de icke måtte råka hans, dels för att dölja sin
rörelse.

Det var sent, och värden i buset frågade, om hans
gäster tilläte att han förde dem till deras sofrum. På
den äldres jakande svar, tog han dem åter vid händerna
och förde dem in i en kammare, den bästa i huset,
som åt dem var upplåten. Mor och dotter gingo förut
med hvar sin lampa, som de vid kammardörren lem-
nade åt den efterföljande svennen, under det presten
gick in, läste en bön, hvari han nedkallade välsignel-
sen öfver gästernas hvila, och lemnade dem.

Följande dagen icke blott fortfor yrvädret med ännu
större häftighet, utan hade på gården sammanfört en
så stor snömassa, att man knappt kunde komma från
manbyggningen till uthusen, och gaf en föreställning
om, huru landsvägarna måste vara beskaffade. På re-
sans fortsättning var ej alt tänka, och det gafs intet
annat medel, än att afbida ovädrets slut. Mot midda-
gen klarnade likväl luften, och snön upphörde, men
alia vägar voro ännu ofarbara, tilldess snöplogen bunnit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 14 22:37:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/junkercarl/1/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free