Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
»Kan du spörja det?» sade Guttorm, »du som nyss
qvad visan för mig! Endast min hjertans kär skall
ha mig, sjöng fågeln, men jag såger dig: han skall
icke ha henne, och ingen annan heller, ty den sluge
jägarn förstod sin sak bättre, han vred om nacken på
den högmodiga fågeln, och — aldrig sjöng hon mera!»
Dessa sista ord skrålade ban flera gånger med full
hals, under det han slog i den ena bägaren efter den
andra. Orden blefvo allt oredigare, och ändtligen föll
han utan medvetande under bordet. Knut ropade i
dörren efter ett par drängar, som, icke ovana vid dy-
lika uppträden, togo sin busbonde och buro honom till
sin säng. Knut Björnsson bad dem helsa honom, när
han vaknade, att han ioke kunde dröja längre qvar på
borgen, lät föra fram sin häst och red bort. Regnet
fortfor ännu med lika våldsamhet. och blåsten tjöt: i
skogen, men ryttaren fann behag i detta väder, ty det
passade så förträffligt till hans tankar och afkylde små-
nmingom hans upphettade blod. »Det skall,» sade han,
»nog blifva ett gladt uppvaknande på Mem i morgon
bittida. Lycka till, broder Guttorm!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
