13 linjerna i fråga ;i men ytterligare äro medtagna sådana socknar, som ej äro direkt berörda, men som icke desto mindre kunna tänkas påverkade, emedan järnvägen på en sträcka af minst tre km går inom två km från deras gräns. Dessa senare socknar, de ej direkt berörda, betecknas med namnet »oegent- liga» järnvägssocknar, och deras namn äro i tabellerna satta inom kläm- mer; men till denna de »oegentligas» grupp ha äfven lagts sådana berörda socknar, som järnvägslinjen endast tangerar, d. v. s. socknar inom hvilka banan går på en kortare sträcka än tre km eller mindre än två km från gränsen. Den motsatta gruppen, de »egentliga» järnvägssocknarna, består alltså af sådana socknar, som beröras mera centralt af järnvägslinjen. De två ungefärliga afstånden af tre och två km måste gifvetvis vara något god- tjxkligt valda, men synas tillnärmelsevis utskilja socknar som ha banan endast vid sin gräns. Efter uppdelningen i »egentliga» och »oegentliga» socknar företogs en bearbetning af hela materialet. Men denna bearbetning visade ganska tyd- ligt, att afståndet från banan ej var det i första hand afgörande för sock- narnas olika utveckling. I tabellerna (bil. 1) ha därför ej intagits summor för grupperna af »egentliga» och »oegentliga» järnvägssocknar; men deras olika beteckning har bibehållits, för att bereda intresserade möjlighet att studera materialet äfven från denna, obestridligen beaktansvärda synpunkt. Den afgörande distinktionen har emellertid erhållits genom att särskilja stationssocknarna — sådana socknar som inom sig eller alldeles intill sin gräns äga en station på banan i fråga. Stationssocknarnas namn och folk- mängdssiffra ha angifvits med särskilda typer i tabellerna, och de ha alltige- nom behandlats som en särskild grupp, hvars själfständiga utveckling ta- bellerna ha till ett af sina hufvudsyften att uppvisa. För mången skulle det kanske ligga närmast till hands att alldeles in- skränka undersökningen till stationssocknarna. Men detta vore säkert olämpligt. Det i första hand afgörande är nämligen själfva linjens sträckning, ty hela järnvägslinjen kan utöfva inflytande. Befinnes det, att en af banan berörd socken icke har tillräckligt god förbindelse med stationen i grann- socknen, finnes alltid möjligheten att anlägga en ny station på en redan trafi- kerad linje, och äfven på statsbanorna sker detta ej alltför sällan.- Också är vår järnvägshistoria fylld af häftiga strider om banornas riktning, medan statio- nernas placering i de flesta fall fått försiggå i lugn och ro utan alla offent- liga meningsbrytningar. Ett belysande exempel erbjuder Järlåsa socken (i Upsala län), hvars utvecklingsmöjligheter utgjorde ett viktigt argument i 1870-talets bittra strider om Sala- eller Sevallalinjen för Norra stambanans sträckning norr om Upsala,^ men som ännu i dag icke äger någon station på sin efter så stora ansträngningar förvärfvade järnvägslinje. Det är också att märka, att godstrafiken och i mindre grad äfven persontrafiken ha möjlighet att draga nytta af järnvägen också oberoende af stationerna. * Dock med det undantag, att alla enklaver lämnats ur räkningen. ' Se härom nedan 35. ' Se Andra Kammarens protokoll 1870 I 75, 80, 538, 565 ff., 579. Jfr A. Rydfors i Statens järnvägar 1856—1906 (Sthlm 1906; i det följ. cit. S. J.) I 129 ff.