Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Järnvägarnas inflytande på landsbygdens befolkningsfördelning - Undersökta järnvägslinjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
missledande af det skäl, att landets ekonomiska karaktär undergått djup-
gående förändringar under den långa period undersökningen gäller och
delvis kanske just på grund af järnvägarna — metoden skulle alltså delvis
ha undanskymt just hvad man ville veta.
De järnvägslinjer som undersökts äro först stambanorna — hvarvid till
den Norra räknats äfven tvärbanorna Torpshammar—Storlien och Luleå—
Ofoten — vidare Västkustbanan och slutligen våra två själfständigaste en-
skilda banor, Bergslagsbanan och Gäfle —Dalabanan. De socknar som be-
rörts endast af andra banor blifva alltså icke »järnvägssocknar», utan måste
tvärtom räknas till det område som utgör dessas kontrast. De i tabellerna
upptagna socknarna äro sålunda aldrig länets enda af järnvägar berörda sock-
nar, hvilket gifvetvis bidrar att försvaga det synliga resultatet.
Just af detta skäl får emellertid undersökningen ett större principiellt
intresse. De upptagna linjerna äro såsom regel länets äldsta och viktigaste,
så att man erhåller ett intryck af järnvägarnas inverkan, sedan denna fått
göra sig gällande så länge som möjligt. Och därtill kommer som ett mo-
ment af största vikt, att dessa banors områden — i motsats till många andra
banors — utgöra trakter som ej på förhand äro speciellt gynnade. De sven-
ska stambanorna äro visserligen icke dragna efter kejsar Nikolais ryktbara
linjal; men med undantag af Norra stambanan äro de byggda efter Nils
Ericsons orubbligt genomförda princip, som kräfde att de icke blott skulle
vara verkliga stambanor, utan äfven att de skulle läggas »så långt bort från
förut befintliga vägar, som utsikten till framdeles blifvande odling medgif-
ver»^ och särskildt i sådan riktning att de korsade vattenlederna och höllo
sig på afstånd från kusten. ^
Ett uttryck för detta förhållande är stam-
banornas påfallande ringa beröring med Sveriges historiska befolknings-
centra, städerna. Frånsedt ändpunkterna möter man sålunda på Västra
stambanan (458 km) endast två små städer (Sköfde och Falköping), på linjen
Stockholm—Malmö (619 km) endast tre, ehuru betydligt större städer (Norr-
köping, Linköping och Lund), på bandelen Falköping
—Nässjö (112 km)
endast en stad (Jönköping
-— som banan för öfrigt från början icke varit
afsedd att beröra) och på Nordvästra stambanan (210 km) två städer (Karl-
stad och Kristinehamn) — alltså vid samtliga de fyra äldsta stambanorna
med en sammanlagd banlängd af 1,265 km tillsammans endast åtta städer
af Sveriges nittiofyra. Följaktligen får man till stor del förmånen af ett
material, som alldeles är lagdt till rätta för att visa järnvägarnas verkningar
i trakter utan historiska kommunikationer.
’
Rydfors i S. J. i 73.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
