45 NORRA STAMBANAN. Med Norra stambanan kommer undersökningen in på ett område med delvis alldeles motsatt karaktär mot de fyra äldsta stambanornas. Ännu tyd- ligare skulle motsatsen ha framträdt om gränsen dragits vid Dalälfven eller efter den svenska järnvägsstatistikens vanliga uppdelning i banor norr och söder om Storvik. Men det har ej ansetts lämpligt att frångå den hittills använda metoden att behandla hvar bana som en helhet för sig, och de förut meddelade tabellerna visa, hur skarpt motsatsen kommer fram trots det delvis störande inflytandet från några af Svealänen. Stark relativ upp- gång under byggnadsperioden, men sämre relativ ställning under trafikperio- den än under perioden före järnvägen är det redan ofta framhållna läget i Norrland, taget som en helhet. Detta innebär att trakterna omkring stam- banan ej fått ett försteg framför det öfriga landet, hvad Norrland beträffar. Och det bör ej öfverraska, ty stambanan är dragen inne i landet, medan det område som framför allt utvecklats är kustregionen. Följaktligen skulle bilden här och där ha förändrats afsevärdt — men visserligen icke blifvit pålitligare — om bibanorna ned till kusten medtagits; om man åter stället för att jämföra stambanans socknar med hela länet hade jämfört deim med socknarna i skogsregionen, är det gifvet, att resultatet skulle ha visat sig gynnsammare och på samma gång i viss mån mera lärorikt. Huru här- med må vara är det klart, att Norrlands utveckling — med två undantag af yttersta vikt, som behandlas i det följande — icke i första hand samman- hänger med järnvägarna. Detta helt naturligt af det skäl, att trävaruindustrin särskildt på sina mera primitiva stadier framför allt är beroende af vattenkommunikationer och äger dem i enastående grad i Norrland. Svårförklarligt är emellertid, att Norra stambanans stationssocknar, i synnerhet enligt tab. 3, visa en så stark relativ uppgång före järnvägens tid. Detta synes tyda på att trävaruindustrin — hvars första stora uppblomstring just tillhör årtiondena före järnvägs- anläggningen — i början var lokaliserad ett stycke uppe i landet, men sedan dragits ned till kusten; möjligen lades sågarna till en början i när- heten af skogarna, men kunde ej följa med, då man måste ta sin tillflykt till skogen högre upp i landet, utan flyttades då ner till kusten. Norrlands allmänna befolkningskaraktär är också som bekant alldeles olik södra och mellersta Sveriges. Stor och allmän folkökning träder i stället för det öfriga Sveriges stationära landtbefolkning, och stationssam- hällena ha ej längre tillnärmelsevis den andel i folkökningen som vi hittills kunnat iakttaga. Socknarna äro ojämförligt större än i Svealand och Göta- land och växa ju längre norrut man kommer; järnvägslinjens trängre om- råde kan därför ej längre frånskiljas, och de allra flesta järnvägssocknar äro stationssocknar, detta trots att afståndet mellan stationerna blir större och större. Lika litet som vid Västra stambanan lönar det sig att spilla många ord på Stockholms län. Resultatet är nämligen alldeles uppenbart en följd af till- växten i de socknar som omge Stockholm och ej af järnvägsanläggningen;