79 länet, frånsedt bomullsdukar, af 14 Y2 niill. alnar, d. v. s. 8^4 niill. meter.^ Ehuru alltså hemslöjden på visst sätt bevarat sin plats, är dess betydelse i nationens hushållning, som man lätt inser, ofantligt förminskad. Bomulls- och linneväfnadsfabrikerna i hela landet producerade 1855, i den mån de redovisades af Kommerskollegium, icke mycket mer än hälften af hvad som hemväfdes ensamt i Älfsborgs län, medan klädesfabrikerna (med samma reservation) väfde en kvantitet, som var mindre än en tiondel af de ylle- väfnader som åstadkommos i Mark och Kind.^ Insiktsfulla män sådana som Knut Bonde (Handelspolitiska betraktelser, 1850) kunde då hoppas på att Sverige genom att bygga vidare på hemslöjden skulle kunna rädda sitt jordbruk och samtidigt undgå industrialismens olyckor.^ Men sedan dess ha de svenska textilfabrikerna kanske 30-dubblat sin produktion, medan hemslöjden endast lyckats stå stilla. Då Adolf von Rosen först bragte järnvägarna på tal i Sverige, nämnde han såsom en af deras fördelar den stora lättnad de skulle medföra för tillförsel af garn från Göteborg till Marks härad. ^ Egendomligt nog är det ganska svårt alt påvisa några fullt tydliga verkningar i någon riktning af järnvägarna på landsbygdens hem- industri. Exempelvis skoindustrin i Kumla (Örebro län) har uppblomstrat kraftigt, om ej på grund af så åtminstone utan hinder från Örebro—Halls- bergs järnväg, medan å andra sidan maskintillverkningen af spik redan i början af 1860-talet verkade nedtryckande på tillverkningen af handsmidd nubb, en annan gammal hemindustri i samma län — allt enligt landshöf- dingarnas femårsberättelser.^ Utrotad synes hemslöjden knappast ha blifvit någonstädes, ty den besitter på de flesta ställen en rent förunderlig seg- het — man kunde säga, därför att den är så oekonomisk, d. v. s. på grund af att den tid som ägnas däråt ofta ej kan få någon annan ekonomisk an- vändning. Däremot synes det efter landshöfdingeberättelserna knappast kunna råda något tvifvel om att de förbättrade kommunikationerna på de flesta ställen ha minskat intresset för den s. k. husbehofsslöjden genom att ' Kommerskollegiets fabriksberätlelse 1855, s. 14 f., 3. Jfr K. Bfhdes i Älfsborgs lån femårsb. 1851/55 s. 18. I Tullkomiténs betänkande 1882 lämnas (I 24—36) en ganska utförlig redogörelse för näringsslöjden, på grundval af svaren på komiténs frågoformulär; och däraf vill det synas som om väfveriet i Älfsborgs län haft en depressionsperiod (dess årliga försälj- ningssumma uppges till 2'/j mill. kr., mot 4,600,000 kr. »förr», s. 27), men i början af 1880- talet åter var i uppgående. För tiden 1830—60 se Finanskomiléns betänkande (1863) 43, som visar att tiden 1855—59 å andra sidan vara en högplatå. » K. Bonde Handelspolitiska betraktelser (Sthlm 1850) 37, 62—68. Han tillskrifver hem- slöjden förtjänsten af de jämförelsevis drägliga förhållandena i svenska fabriker (65) och for- drar äfven på den grunden hemslöjdens upprätthållande. Hemslöjdens hufvudförtjänst är efter hans mening »att personen som tillverkar en vara också själf har hela vinsten af det han åstadkommit; denna grund är motsatsen till faktorisystemet, där man arbetar för en annan, under det man uppbär så mjxket att man jämnt och nätt kan lefva — för att allt ytterligare arbeta för en annan» (67). Ganska märkliga ord i 1850 års Sverige. ' Se hans skriftliga anförande på riddarhuset *7i» 1847 (prot. I 394). * K. Bfhdes i Örebro län femårsber. 1851/55, s. 29, H Örebro lån 1856/60, s. 18, 1861/65 s. 16, 1896/1900 s. 26.