96 Alt koncentrationen kunde genomföras, t. o. m. i större utsträckning än som plägar vara fallet för en järnindustri som i likhet med den svenska fortfar att bygga på träkol såsom bränsle, det beror uppenbarligen på järn- vägarna, som ha hufvudförtjänsten af att bränsleproblemet blifvit löst för produktionen af svenskt kvalitetsjärn. 1857 påpekade Nils Ericsons förnämste medhjälpare, d. v. bergmästaren C. O. Troilius,^ att skogsprodukterna äro dyrast i malm- och tackjärns- distrikten samt att priset aftager ju längre man kommer därifrån; och han slöt därifrån till en begynnande brist på brännmaterial för järntillverkningen. Produktionen byggde som vi sett ännu på hemkol, och järnvägsundersök- ningskomitén, där Troilius var ledamot, ansåg, såsom alla andra, att en hufvudorsak till decentralisationen var omöjligheten af att på annat sätt er- hålla tillräckligt med skog, d. v. s. träkol. Det anmärkningsvärda är emel- lertid komiténs förslag till problemets lösning. Det var att bringa malm- Irakterna i förbindelse med segellederna och indirekt med hafvet samt att på detta sätt antingen möjliggöra tillgång på stenkol, som kunde ersätta träkolen, och därigenom behålla järnhandteringen i bergslagen, eller att föra malmen till skogstrakterna och sålunda flytta bort järnförädlingen från dess gamla hemort.^ Däremot tänkte sig icke komitén möjligheten af träkols- transporter i större skala eller på längre afstånd. Industrins lokalisering har emellertid ej blifvit väsentligt förändrad, utan det är i stället träkolstransporten som inträdt och möjliggjort dess fortvaro i större skala och oberoende af de lokala skogstillgångarna. Da- larne, Gästrikland, Västernorrland, ja äfven nordligare delar af landet ha genom järnvägarna blifvit i stånd att förse järnindustrin med dess bränsle. Häri ligger otvifvelaktigt en af de viktigaste insatser, som bergs- lagens och Norrlands järnvägar gjort i det svenska näringslifvets utveck- ling, ty det är svårt att se hur den mellansvenska järnindustrin utan detta kunde ha lefvat kvar i sina historiskt gifna former, än mindre hur den skulle ha kunnat konsolideras så som nu skett. Hvad träkolsproduk- tionen och -transporten betyda från såväl industrins som skogsbrukets och transportförhållandenas synpunkt skall strax närmare uppvisas. Af hvad som sagts angående den genomgående koncentrationstendensen inom hela den svenska bergshandteringen under det sista halfva århundradet bör man kunna sluta, att järnvägarna burit frukt egentligen i å ena sidan utvidgandet och å andra sidan nedläggandet af äldre företag, men däremot endast undantagsvis i uppkomsten af nya bruksanläggningar. Så är också förhållandet. Såsom naturligt är beträffande företagen inom vår enda historiska industri äro de svenska järnbruken i det alldeles öfver- vägande antalet fall sekelgamla anläggningar, de flesta sannolikt tillkomna efter den stora uppryckning, som innebars i tysksmidets införande i början af 1600-talet. De fall då fullständigt nya järnbruk hos oss upptagits under de sista femtio åren äro lätt räknade, ty också anläggningar hvilkas upp- ' [C. o. TnoiLius] Jernvägarne och jernhandleringen (Sthlm 1857) 4. * Annorlunda kan jag ej tyda komiténs visserligen något oklara konklusion s. 26.