Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Järnvägarnas betydelse för olika industrier - Järnvägarnas betydelse för några särskilda järnverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Alt koncentrationen kunde genomföras, t. o. m. i större utsträckning
än som plägar vara fallet för en järnindustri som i likhet med den svenska
fortfar att bygga på träkol såsom bränsle, det beror uppenbarligen på järn-
vägarna, som ha hufvudförtjänsten af att bränsleproblemet blifvit löst för
produktionen af svenskt kvalitetsjärn.
1857 påpekade Nils Ericsons förnämste medhjälpare, d. v. bergmästaren
C. O. Troilius,^ att skogsprodukterna äro dyrast i malm- och tackjärns-
distrikten samt att priset aftager ju längre man kommer därifrån; och han
slöt därifrån till en begynnande brist på brännmaterial för järntillverkningen.
Produktionen byggde som vi sett ännu på hemkol, och järnvägsundersök-
ningskomitén, där Troilius var ledamot, ansåg, såsom alla andra, att en
hufvudorsak till decentralisationen var omöjligheten af att på annat sätt er-
hålla tillräckligt med skog, d. v. s. träkol. Det anmärkningsvärda är emel-
lertid komiténs förslag till problemets lösning. Det var att bringa malm-
Irakterna i förbindelse med segellederna och indirekt med hafvet samt att
på detta sätt antingen möjliggöra tillgång på stenkol, som kunde ersätta
träkolen, och därigenom behålla järnhandteringen i
bergslagen, eller att föra
malmen till skogstrakterna och sålunda flytta bort järnförädlingen från dess
gamla hemort.^ Däremot tänkte sig icke komitén möjligheten af träkols-
transporter i större skala eller på längre afstånd.
Industrins lokalisering har emellertid ej blifvit väsentligt förändrad,
utan det är i stället träkolstransporten som inträdt och möjliggjort dess
fortvaro i större skala och oberoende af de lokala skogstillgångarna. Da-
larne, Gästrikland, Västernorrland, ja äfven nordligare delar af landet
ha genom järnvägarna blifvit i stånd att förse järnindustrin med dess
bränsle. Häri ligger otvifvelaktigt en af de viktigaste insatser, som bergs-
lagens och Norrlands järnvägar gjort i det svenska näringslifvets utveck-
ling, ty det är svårt att se hur den mellansvenska järnindustrin utan
detta kunde ha lefvat kvar i sina historiskt gifna former, än mindre hur
den skulle ha kunnat konsolideras så som nu skett. Hvad träkolsproduk-
tionen och -transporten betyda från såväl industrins som skogsbrukets och
transportförhållandenas synpunkt skall strax närmare uppvisas.
Af hvad som sagts angående den genomgående koncentrationstendensen
inom hela den svenska bergshandteringen under det sista halfva århundradet
bör man kunna sluta, att järnvägarna burit frukt egentligen i å ena
sidan utvidgandet och å andra sidan nedläggandet af äldre företag, men
däremot endast undantagsvis i
uppkomsten af nya bruksanläggningar.
Så är också förhållandet. Såsom naturligt är beträffande företagen inom
vår enda historiska industri äro de svenska järnbruken i det alldeles öfver-
vägande antalet fall sekelgamla anläggningar, de flesta sannolikt tillkomna
efter den stora uppryckning, som innebars i
tysksmidets införande i
början
af 1600-talet. De fall då fullständigt nya järnbruk hos oss upptagits under
de sista femtio åren äro lätt räknade, ty också anläggningar hvilkas upp-
’
[C. o. TnoiLius] Jernvägarne och jernhandleringen (Sthlm 1857) 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
