Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Järnvägarnas betydelse för olika industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
blomstring tillhör de allra sista årtiondena gå i allmänhet flera hundra år
tillbaka i tiden.
Till de få nya företagen höra emellertid de viktigaste af dem alla, Sveriges
två förnämsta järnverk, Domnarfvet och Sandviken, och om dem bägge
gäller, att de uppenbart och i mer än ett afseende äro en följd af järnvä-
garnas tillvaro.
Hvad nu först det äldre af dem, Sandviken, beträffar är det såsom
bekant ett resultat af G. F. Göranssons banbrytande experiment med bes-
semermetoden, som under hans ledning äfven ekonomiskt medförde mycket
gynnsamma resultat, men som trots detta ej fått någon dominerande ställ-
ning i den svenska järnindustrin. Hans försök försiggingo vid Edskens
masugn och Högbo bruk, bägge utan moderna kommunikationsmedel; men
då arbetena började bära frukt, blef det nödvändigt att för det nya verk,
som behöfdes, välja en plats, som ägde förbindelse med världssamfärdseln.
Nästan den enda samfärdselsled som då kunde komma i
fråga var den tre år
förut öppnade Gäfle—Dalabanan. »På det ställe, där järnverket nu ligger»,
säger J. Hyberg, »fanns vid 1862 års ingång ingenting annat än en skog-
bevuxen grusås utefter den vik af Storsjön i
Gästrikland, som på de gamla
sockenkartorna betecknades med namnet Sandviken. Vid vikens norra ända
var denna grusås genomskuren af Gäfle—Dala järnväg. De enda boningar
som funnos där voro en liten järnvägen tillhörig banvaktarstuga samt ett
stycke därifrån en ensam, förfallen bondgård. En eller annan i
barrskogen
undangömd kolbotten var allt som erinrade om att i orten drefs något
bergsbruk. »1 Denna öde plats ägde däremot 1900 6,074 invånare, och Sand-
vikens årsproduktion uppgår nu till omkr. 572 mill. kronor. I hvilken ut-
sträckning järnverket är beroende af sin järnvägsförbindelse kan man få ett
intryck af, då man vet, att bruket med järnväg erhåller bl. a. (1906) 34,802
ton stenkol, 20,678 ton träkol och 32,878 ton malm, åtminstone hvad träkol
angår verkets hela råvarubehof.’^
För Sandvikens uppkomst är dock lösningen af ett stort tekniskt pro-
blem hufvudsaken, och järnvägens roll inskränkte sig till att bestämma,
hvar industrin skulle komma att lokalisera sig; ej heller kunde möjlig-
heterna för träkolstillförsel vara hufvudsaken för ett bessemerverk. Beträf-
fande Domnarfvet är järnvägens inverkan af större så att säga principiell
betydelse. Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag ägde nämligen på 1860-
talet icke mindre än 19 olika bruk för järn- och ståltillverkning, spridda
öfver bergslagen^
— ett betecknande exempel på industrins dåvarande de-
centralisation. Först Bergslagsbanan var i stånd att skapa förutsättningarna
för en järnindustri i stor skala. Ar 1870 kom frågan om ett sådant stort
’
Hyberg 159. Från detta arbete, som stöder sig på meddelanden från bruken, ha tagits
flera af de följande uppgifterna om de olika järnverkens historia och nuvarande produktion
vanligen under jämförelse med uppgifterna i
bihanget till Järnvägsiindersökningskomiténs
betänkande (79
—96) angående tillverkningskvantiteter m. m. för hvarje särskildt svenskt
järnverk 1855 —57.
^
Efter Gäfle— Dala järnvägs trafikredogörelse (1906) tab. 12. Jfr Skogskomiténs betän-
kande (1899) III 382.
’
Hyberg 85.
Heckscher, Järnvägarnas betydelse.
’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
