100 gått till denna, ursprungliga transportled. Hvad slutligen den färdiga varan beträfifar går denna alltid vintertiden och, hvad krigsmateriel från Bofors vidkommer, vanligen äfven sommartiden på järnväg hela vägen — export- gods öfver Laxå till Göteborg — men sommartiden användes eljest den kombinerade vägen, som trots otillfredsställande omlastningsförhållanden i Otterbäcken gör frakten sommartid omkring 2 kr billigare pr ton än vin- tertiden. Denna rent sakliga beskrifning af de olika kommunikationsmedlens be- tydelse för ett modernt järnbruk afser egentligen endast att ge en åskådlig bild af produktionens och kommunikationernas sammanhang, ej att bevisa några vissa satser. Emellertid framgår däraf icke desto mindre tydligt, att så länge Sveriges järnindustri är beroende af träkolet såsom bränsle — vissa tecken tyda ju på, att en annan tid kan stunda — har järnvägsförbindelsen sin förnämsta betydelse från träkolstillgångens synpunkt, men att den från denna synpunkt också är ett verkligt lifsvillkor. Frånsedt den norrbott- niska malmen torde man kunna antaga att de flesta järnbruk ännu hämta en öfvervägande del af sitt behof från jämförelsevis närliggande grufvor eller också genom billigare kommunikationer än järnvägar, och äfven för färdiga produkter kunna vattenkommunikationer eller rättare sagdt kombi- nerad transport vara möjlig, liksom denna nästan alltid ställer sig icke obe- tydligt billigare. Men intet af detta lämpar sig för träkolet, hvars trans- portlängd dessutom växer och, som strax skall visas, äfven bör växa med hvarje år som går. Hufvudanledningen till järnvägens oumbärlighet från träkolstransportens synpunkt kan sägas vara, att träkol ej gärna tål vid omlastning, emedan det därvid lider en värdeförminskning som stundom närmar sig värdelöshet — och de sammansatta transportlederna under sådana förhållanden nästan äro ur räkningen. Ju mindre bergslagens skogar bli i stånd att förse sin egen järn- industri med erforderligt bränsle för kolning, desto mera blir då denna industri beroende af möjligheten till en billig järnvägstransport öfver ett mycket stort afstånd. Det är emellertid ej nog med att träkolstillverkningen har den största betydelse för industrien. Äfven för en rationell skogsvård kan den sägas vara icke långt ifrån ett lifsvillkor. Endast genom kolning kan man göra ekonomiskt fruktbärande de massor af skogsaffall, som alltid, men särskildt efter afverkning, bli liggande i skogarna och som äro ett af de farligaste hindren för skogens återväxt. Fackmännens uppfattning af kolningens be- tydelse för en god skogsskötsel framgår tillräckligt tydligt däraf, att skogs- komitén 1899 efter en förklaring att öfverafverkning är rådande på ojäm- förligt största delen af de enskildes skogar — som utgöra 94Y2 % af hela skogsarealen — i mellersta Sverige, likväl fäller det slutomdömet, att åter- växten i bergslagen är ganska tillfredsställande på grund af den ännu bi- behållna mycket omfattande kolningen.^ Men i hvilken utsträckning det ännu sj^ndas med afseende på skogsaffallets kvarlämnande i de norrländska ' Skogskomiiéns betänkande (1899) I 66, jfr 61, 59.