106 de enskilda banorna. Detta förhållande möter man äfven i trakter, där man minst skulle ha väntat det, såsom Upland, Småland och Västergötland; och exempelvis linjen Stockholm—Malmö äger enligt 1905 års statistik mellan Södertälje och Hessleholm endast tio och enligt 1904 års statistik endast fyra stationer af 55, där den afsända kvantiteten af oarbetade trävaror ej öfverstiger 1,000 ton. Ju mera förädlad vara trävaruindustrin åstadkommer dess större blir dess samband med de snabbare och dyrare transportmedlen. Då den högre delen af trävaruindustrin öfvervägande är förlagd till äldre kultur- bygder än Norrland blir det emellertid alltid svårare att reda ut de olika faktorernas andel i utvecklingen. Med hänsyn till trämassefabrikationen fram- står emellertid Tvärbanans inverkan starkare än kanske i något annat af- seende. Med afseende på den på statsbanorna transporterade pappersveden kommer Tvärbanan i första rummet; det är särskildt Krokom och Hjärpen, som på järnväg taga emot stora kvantiteter (resp. 40,100 och 15,300 ton 1904^ i hufvudsak från grannstationerna Nälden och Mörsil — visserligen öfver mycket korta afstånd (11 resp. 10 km). Hufvudvikten ligger dock vid transporten af fabrikatet, ej af råvaran, och härvid har Tvärbanan (i vid- sträckt mening, d. v. s. linjen Sundsvall—Storlien) öfver halfva statsbanor- nas transportkvantitet af våt trämassa samt större del än någon annan bana af den våta massan. Afgörande äro härvidlag främst de två stora företagen Hismofors trämassefabrik och Hjärpens cellulosafabrik, som båda skapats af järnvägen och använda den för export, dels och framför allt öfver Trond- hjem, dels öfver Sundsvall. Äfven i öfriga delar af landet är trämasse- industrin mycket beroende af järnvägen. I Gästrikland märkes Storviks sulfitfabrik, som anlades 1888 och som får sitt stora behof af pappersved åtminstone delvis på statsbanorna (58,600 ton), främst från Myskje, öfver det ganska ansenliga afståndet af 102 km; fabrikerna i Gästrikland sända under vintern trämassan på järnväg öfver Stockholm, ja t. o. m. öfver Göteborg.^ Slutligen märkes trämasseindustrin i sin särskilda hemort, Värmlands län, till stor del lokaliserad utefter Bergslagsbanan. — Äfven för förädlingens därpå följande stadium, pappersindustrin, har särskildt det småländska järn- vägsnätet uppenbarligen haft stor betydelse, om än järnvägarna här äro följd snarare än förutsättning för industrins uppkomst; järnvägarnas betydelse för pappersbruken i andra delar af landet framgår af att den enda norrländska fabriken (Forsså vid Näsvikens station på Ljusdal —Hudiksvallsbanan) till stor del exporterar sin tillverkning på järnväg öfver Göteborg (680 km).^ För andra slag af högre trävaruindustri äro slutligen stationssamhällena i alldeles särskild grad hemorten, nämligen för snickeri- och möbelfabrikerna, såsom redan anmärkts i föregående kapitel.^ * Exporttariffkomiténs betrmkande (1906) 78. Se äfven dess lärorika kartor, i detta fall n:ris 6 o. 7. Fabrikernas ålder m. m. efter uppgifter från resp. platser samt [Key-åberg] Sveriges indiistrikalender. ^ Exporttariffkomiténs betänkande 83 n. 2 och kartan 8. ' Se äfven i detta afseende a. st. kartan 10.