115 motiven. 1862 började fabrikationen i Sverige, hos P. I. Ekman i Stock- holm och Keiller & Co i Göteborg, 1863 tillkom Kockum i Malmö och sedan flera andra, däribland 1876 Atlas; från och med 1877 togos alla per- sonvagnar från Sverige. Af statsbanornas 2,060 person- och resgodsvagnar äro också öfver tre fjärdedelar byggda i landet samt nära hälften hos Koc- kum och Atlas tillsammans.^ Ännu lättare acklimatiserad var naturligtvis fabrikationen af godsvagnar, som började för statsbanornas räkning hos Kockum redan 1860, hos Keiller 1862 och hos Atlas 1873 (samma år denna fabrik grundlades). Bland de på sista åren tillkomna fabrikerna märkas särskildt de mekaniska verkstä- derna i Arlöf och Hessleholm — intressanta exempel på stationssamhällenas betydelse för tillfredsställande af statsbanornas egna behof. De utländska fabrikernas kända andel är här alldeles försvinnande — ej fullt 800 vagnar af nära 19,500 —, och utlandet har knappast haft betydelse för annat än malmvagnarnas konstruktion.' Den svenska järnindustrin i vidsträcktare bemärkelse, särskildt Sura- hammars, Sandvikens, Lesjöfors', Söderfors', Strömsnäs', Uddeholms och Fagersta bruk ha jämte de mekaniska verkstäderna alltsedan 1862 alltmera ersatt utländska fabrikanter med afseende på leveranser till statsbanorna af vagnsaxlar med hjul, bärQädrar och bufifertfjädrar; dock togs exempelvis under 1905 ett litet parti hjulringar från utlandet.^ Däremot är det ett an- märkningsvärdt faktum, att järnvägsskenor, såväl de äldre järnskenorna och de »stålhufvade» som de nyare stålskenorna, under största delen af statsba- nornas tid tagits uteslutande från utlandet.^ Nils Ericson, som gärna ville befordra svensk industri, fick visserligen 1861 bemyndigande att afsluta kon- trakt med Motala verkstad om leverans af 850 ton skenor; men försöket upprepades ej. Däremot levererade Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag under åren 1887—1894 omkring 32,000 ton räler; men därmed upphörde också de svenska leveranserna, förmodligen på grund af den stora skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara.^ Af statsbanornas öfriga behof* är det främst lokomotivhränslet som har betydelse från allmän ekonomisk synpunkt. Efter att ha gjort början med * Klemming i S. J. III 116 ff., 204 (med diagram). De e.xakta siffrorna för olika firmors leveranser, som ej äro upptagna i S. J., ehuru de ligga till grund för diagrammen, ha erhål- lits från Kungl. JärnvägsstjTelsens maskinafdelning. De okända fabrikanterna ha räknats som utländska. - E. VON Friesen i S. J. III 223 f., 279 (diagram). Sifferuppgifterna ha erhållits på samma sätt som beträffande personvagnarna. ' A. Cari.quist i S. J. III 280—92, L a 1905 tab. 5. Vagnsaxlar och hjul började till- verkas af Nj^köpings mekaniska verkstad 1862, och efter dess nedläggande tlj'ttades hjulsme- der och svetsare till Surahammars bruk, som öfvertog tillverkningen 1865 (S. J. III 281). * Adelsköld omtalar (II* 67 n.) att han genomdrifvit användning af skenor från Finspång vid två stycken af Yngern—Daglösens bergslagsbana (1852?). ^ Uggla i S. J. II 197 ff. * Jag förbigår här sliprarna, ehuru de visst icke sakna bet3'delse från nationalekonomisk synpunkt; särskildt intressant är den impregnering af dem .som börjat vid statsbanorna under sista årtiondet och som anses kunna fördubbla deras lifslängd, medan impregneringskostnaden uppgår till närmare hälften af kostnaden för nyanskaffningen. Se Uggla i S. J. II 170 — 185.