119 och mellersta Sverige äfvensom numera med järnvägarnas framträngande äfven i Norrland: tröskverk, som funnit vägen till snart sagdt hvarje gård sedan 1870- och 1880-talen,^ radsånings-, slätter- och skördemaskiner, häst- räfsor o. s. v. Ett synnerligen förmånligt och, som man får antaga, sakkun- nigt omdöme om kommunikationernas inverkan på jordbruket möter man i det landskap, som kanske har järnvägarna att tacka lika mycket för sitt jordbruk som för sin industri, nämligen Jämtland. I sitt svar till Norr- landskomitén (1904) säger sockenombudet i Lockne: »Efter järnvägens framdragande har jordbruket gjort stort uppsving, tidsenliga metoder kom- mit till användning, och inom socknen, där två mejerier äro i gång, har man tvingats till mera intensiv drift af jordbruk och boskapsskötsel.»^ Den största nytta järnvägarna gjort jordbruket som helhet är kanske spridningen af konstgjorda gödningsämnen. Då frågan om sammanhanget mellan kommunikationerna och landtbruket kommer på tal är detta vanligen en af de synpunkter som först föras fram. Af statsbanornas specificerade godsslagsstatistik för 1904 får man också en klar bild af den utsträckning som transporten af gödningsämnen har tagit i hela Sverige, äfven i Norr- land, ty af de 402 statsbanestationerna söder om Boden finns det endast tjugo som ej ta emot gödningsämnen i fulla vagnslaster; och en statistik för de enskilda banorna skulle utan tvifvel visa ännu gynnsammare resultat. En gifven verkan af de nya transportmedlen är också att minska be- hofvet af dragare liksom af den tidsödande och ofta demoraliserande lands- vägstransporten. Det fanns knappast någon del af landet där man ej i midten på 1850-talet klagade öfver den skada som drabbade jordbruket genom förlusten af otaliga dagsverken, som gingo åt till varuforslingen, och detta var öfverallt ett hufvudmotiv till önskan om nya kommunikationer. Det må vara nog att nämna ett exempel från mycket nyare tid. Jägmästa- ren i Medelpads revir skrifver till Norrlandskomitén : »Innan järnvägen från Sundsvall fanns till voro bönderna inom vissa socknar såsom Selånger, Sättna, Indal, Stöde ständigt upptagna såväl vinter som sommar med forsling af varor till Jämtland efter de stora stråkvägarna längs älfvarna. Jord- bruket försummades, hästarna blefvo magra och utkörda och befolkningen själf ingalunda väl besutten. Numera lägges inom nämnda socknar all kraft på jordbrukets skötsel, hvilket också medför många fördelar.»^ Den betydande minskning i oxbeståndet som ägt rum i Sverige sedan 1870 — antalet oxar pr 1,000 inv. har gått ned från 65 till 36 (1904) — sam- manhänger med en större användning af hästar, men kan nog delvis äfven förklaras af det nya transportmedlets tillkomst. Stationssamhällena blifva i jordbruksdistrikten centralpunkter för landt- brukets alla delar; där koncentreras — visserligen ej i den skala som kunde ' Sveriges land och folk 490. * Norrlandskomiténs betänkande III 239. En mycket optimistisk sammanfattning af kommunikationernas inverkan på jordbruket utgöra svaren på frågan 7 i Tullkomiténs fråge- formulär; från alla län som fått förbättrade kommunikationer säges inflytandet pä jordbruket ha varit högst fördelaktigt (betänkande I, 1882, 13 f.). •'' Norrlandskomiténs betänkande III 267.